Skriv ut
Vinter i djurvärlden
Foto: Jägarnas Centralorganisation |
Bara de arter som har lyckats anpassa sig till årstidsväxlingarna klarar sig hos oss. Oberoende av alla geniala strategier för att klara sig genom vintern, dör en stor del av djuren.
Det är grymt, men det är den mekanism som gör att nya och ännu mer geniala anpassningar småningom utvecklas. Bara de bäst rustade, de strakaste, fetaste och friskaste överlever den långa vintern och ger över sina egenskaper till nya generationer.
Hos fåglar och däggdjur, liksom hos människan, ska kroppen hållas flera tiotals grader varmare än omgivningen och denna värme får inte stråla ut i rymden för snabbt. Det kan åstadkomma spå olika sätt:
Man kan bli större eftersom en stor kropp har en mindre yta i förhållande till sin volym än en liten. Spädbarn fryser ju där stora karlar svettas.
Man kan bli rundare. En smärt dvärgvessla kyls av betydligt snabbare än en trind lämmel som väger lika mycket. Klotet har den minsta ytan i förhållande till sin volym och päls, fjädrar och fett är utmärkta isoleringsmaterial. Fjällrävens vinterpäls är så tjock att djuret först vid –40 grader blir tvunget att öka sin ämnesomsättning.
Grod- och kräldjur måste hitta en frostfri plats, där de kan tillbringa vintern i dvala. I dvallikt tillstånd sjunker kroppstemperaturen nära noll, hjärtat slår långsamt och livsfunktionerna går på sparlåga. Grodorna dyker ner i bottendyn medan paddor, ormar och snokar måste hitta lämpliga håligheter i marken. Kalla vintrar utan snö blir det ofta så kallt i deras gömslen att de aldrig vaknar mera.
Övervintringen anses vara orsaken till att huggormen förekommer i olika färgvarianter. Den svarta huggormen har sämre skyddsfärg än sina gråa och bruna bröder och råkar lättare ut för vråkar och andra ormätare. I stället värms den tack vare sin mörka färg snabbare upp på våren och kan utnyttja solvärmen bättre till jakt.